Och så krävdes det en ytterligare uppdatering, för att ännu en gång förtydliga hur grym den här Jansson verkligen är. Bland de sexigaste reklamerna mitt öga skådat. Mikael Jansson för Calvin Klein.

I wanna shake up your soul

Let the stars fade and fall
Let me mess you up
and make a mess out of your love
Let me stir up your lips honey,
until they cannot form
anything but yes
So be it






Foto: Peter Lindbergh

You could be happy

Nytt år. Nya löften.

2006 har varit mitt år av lust och förlust. Och ändå mitt absolut bästa. Lärt mig sjukt mycket om mig själv och inte minst om andra. Tänk vad människor kan göra med en. Lämna en med hjärtat söndertrasat, eller fylla en till bredden med glädje. 2006, Jag har tagit stora steg framåt, och som Pelle sa, några små steg bakåt. Men det viktigaste är ändå att jag faktiskt känner mig större och starkare än på länge.

Tänk så många människor man sett komma, sett gå. Vissa av dom kom en nära inpå livet och vissa av dom försvann lika fort. Det känns som att det nya året tog några av mina bra minnen. Det har inte direkt börjat med den mjukaste starten. Jag som trodde jag hade kommit så mycket längre än såhär, faller tillbaka även fast jag inte vill. Har ledsnat på att vara sentimental. Det är knappt så att jag orkar lyssna på sommarens alla låtar, vill liksom minnas tillbaka, samtidigt som jag känner mig för skör för att göra det nu.

Det är mycket som har försvunnit. Och ibland kommer jag på mig själv med att vara lite sorgsen över det. Fastän det är så det är. Det så hela grejen verkar vara funtad. Det ska göra ont ibland. Det blir så mycket lättare att uppskatta det som känns bra då. Jag tror jag måste rycka upp mig själv rejält och sen försöka börja om på nytt. Nu ska de lite lugnare dagarna börja. Byta ut de sena nätterna ute mot lugna hemmakvällar med mysigt folk. Jag måste börja uppskatta det jag har. På riktigt. Inte bara det jag har förlorat, eller som jag inte ens har haft. Bara samma mornar. Nu är det dags för förändring. Man måste inte alltid ligga på topp eller skratta sig förlamad. De små sakerna räknas också.

Vintern ger mig inget nytt. Jag saknar allt som var. Oavsett om det var tårarna eller skratten. Jag saknar hela den tiden. Att resa iväg, bort och ifrån. Och sen ändå få komma tillbaka och fortfarande njuta lika mycket av livet. Fan, jag är glad att jag lever. Och att alla ni finns och lever det här livet med mig. Utan er hade jag varit liten och bräcklig. Tack för alla år, alla dagar, alla stunder.

-

So. Helgen har varit. Jag kom, jag såg, jag segrade. Eller inte. Jag föll snarare pladask. Bildligt talat. (Även att sanna gjorde detta, men vid det här laget är det något man redan tar för givet). Jag har i alla fall slagit sönder skallen på tre ställen. Armen är väck. Höften är typ trasig och knäna lever fortfarande sitt egna liv. Och sen den där krocken. Det sjukaste är att jag bara kan skratta åt det. Chocken sitter på något sätt fortfarande i, men det känns enklare att skratta än att gråta. Min nacke är alltså också paj. Och det värker längs hela ryggraden, min näsa är öm och kinden värker. Jag är mer eller mindre ett vrak. You go, 2007!